Michael Oppenheimer har länge varit engagerad i klimatfrågan. Han har arbetat med frågan som forskare, både inom akademin och i miljörörelsen. Och sedan 2002 är han professor i geovetenskap vid Princeton University. Han är bland annat delaktig i FNs internationella klimatpanel och därmed även mottagare av Nobels fredspris 2007.— Priset gav klimatfrågan uppmärksamhet men framförallt gick utmärkelsen till de många forskare som under lång tid arbetat med frågan utan att egentligen ha fått betalt för sitt arbete, säger han.
Klimatpanelens rapporter är viktiga underlag för världens beslutsfattare och för de stundande klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december. Han menar att man inte ska ha för stora förväntningar på vad förhandlingarna kan uppnå.
— Köpenhamn är ett steg på vägen och det positiva är att USA nu är med igen. Men för att USA ska kunna skriva på bindande avtal vad gäller utsläppsminskningar krävs först att vi får en inhemsk lagstiftning som begränsar utsläppen av växthusgaser och det är inte troligt att en sådan lagstiftning godkänns av kongressen innan december, snarare någon gång nästa vår, men jag kan ha fel, säger han.
Lagring av koldioxid
Innan Michael Oppenheimer blev professor vid Princeton University arbetade han under två decennier som chefsforskare för miljöorganisationen The Environmental Defense Fund, en icke statlig intresseorganisation.
Erfarenheten därifrån tycker han har gett honom en mer realistisk bild över hur världen utanför akademien verkligen fungerar, hur besluten fattas och hur allmänheten uppfattar dem. Ett av hans forskningsintressen har därför kommit att bli hur beslut tas och hur de motiveras av beslutsfattare.
En aktuell fråga som intresserar honom är hur CCS, Carbon Capture and Storage (infångning, separation och lagring av koldioxid) hanteras. Både när det gäller tekniken i sig men också hur den presenteras. Därför tackade han ja när Mistra erbjöd honom att utreda möjligheterna för Mistra att tillsätta ett forskningsprogram kring CCS.
Oprövad teknik
— Hela idén med CCS går ut på att man snabbt kan minska utsläppen av koldioxid. Men tekniken är relativt oprövad och frågan behöver undersökas ur flera olika aspekter, säger han.
Det handlar både om möjligheterna med tekniken men också vad den kostar i förhållande till andra metoder och hur användandet av CCS påverkar viljan till omställning från fossila till hållbara och förnybara bränslen.
— Visserligen kan CCS minska utsläppen av koldioxid nästan omedelbart, men samtidigt kvarstår en rad negativa effekter om man samtidigt fortsätter med kolbrytning. Man måste fråga sig hur mycket tekniken kostar och om den är tillförlitlig, säger han.
Risker och öppenhet
En av de mer svårutredda frågorna kring CCS är om koldioxid som förvaras i berggrunden eller under havsbottnarna kommer att stanna kvar eller om den kommer att läcka ut och i så fall hur lång tid det tar innan den tar sig ut.
— Tekniken håller på att testas men vi har inte använt den tillräckligt länge och vi kan därför inte med säkerhet uttala oss om den koldioxid som förvaras till exempel kan läcka ut till grundvattnet, vilket vore mycket allvarligt, säger han.
Säkerhetsaspekten är något som måste klargöras och offentliggöras innan tekniken tas i bruk i någon större omfattning. Och frågan är hur den allmänna opinionen ställer sig till en teknik som vi med säkerhet inte kan säga inte medför några risker.
CCS är en i högsta grad politisk fråga, både på nationell och internationell nivå, menar Michael Oppenheimer.
— Framförallt i USA, men även i utvecklingsländerna, är säkerheten och öppenheten kring frågan viktiga aspekter. När kärnkraften skulle införas i USA talades det inte så mycket om vilka risker som fanns med tekniken utan den lanserades som ett billigt sätt att framställa el.
Informera allmänheten
Därför är det oerhört viktigt att frågan utreds och att allmänheten informeras. CCS får inte införas med samma missvisande argument, säger han.
En av de viktigaste slutsatserna han dragit av arbetet inom miljörörelsen är att alla fakta måste läggas på bordet.
— Vi lever i en demokrati och en av de mest centrala frågorna i ett högteknologiskt samhälle är hur vi fattar våra beslut och hur allmänheten uppfattar dem. Det här gör att frågan om CCS måste belysas av såväl statsvetare som beteendevetare och naturvetare, säger Michael Oppenheimer.
