En kombination av nya gener till veteplantan skulle göra den motståndskraftig mot kornmallmyggan — en farsot för veteodlare. Genmanipulation är kontroversiellt i mångas ögon men Christie E. Williams anser att beslut om dess vara eller inte vara måste grundas på kunskap.
Christie E. Williams är professor i molekylär biologi och professor vid institutionen för entomologi, läran om insekter, vid universitetet i Purdue i USA. Hon är speciellt intresserad av den så kallade kornmallmyggan — en liten insekt som varje år åsamkar, framförallt veteodlare, stora ekonomiska förluster och bekymmer. Näringsförlust
Egentligen är det inte myggan i sig hon fokuserar på utan hur dess framfart ska förhindras. Och interaktionen mellan myggan och veteplantan. När myggan sätter sig på veteplantan börjar den producera näring åt sin inkräktare. Näringsförlusten leder till att veteplantan inte växer som den ska och därför vill forskarna hitta ett sätt som gör veteplantan motståndskraftig mot myggan, det vill säga att den inte längre producerar näring åt myggan. Därmed skulle plantan bli ointressant i myggans ögon.
Växtförädling
— Vi försöker hitta en kombination av gener som vi kan överföra till veteplantan. Egentligen bygger vi vidare på en tradition av växtförädling som har pågått länge. Amerikanska bönder har sedan 60 år tillbaka genom olika korsbefruktningar försökt att hindra kornmallmyggans framfart, säger hon.
Problemet är att det skydd, eller den motståndskraft, som man åstadkommit hos plantan, har varit verksamt under en begränsad tid. Plantan har efterhand modifierat sina gener och börjar åter att producera näring till kornmallmyggan. Det har lett till ett ständigt sökande efter nya sätt att stoppa myggan vilket kostar både tid och pengar. Därför hoppas hon kunna tillföra plantan en kombination av gener i förhoppningen att skyddet mot myggan skulle räcka under en längre tid.
Ökad livsmedelsproduktion
Även om resultaten inte är direkt överförbara på andra arter, som till exempel ris, så är metoden, en molekylär strategi, möjlig att tillämpa på andra grödor — något som kan bli betydelsefullt eftersom produktionen av ris, vete och andra grödor världen över behöver öka med så mycket som 40 procent om maten ska räcka till den förväntade befolkningsökningen år 2020 enligt The International Food Policy Research Institute.
Hon är medveten om att den forskning hon bedriver är kontroversiell och ifrågasatt på många håll i världen. Men hon upprörs inte av att vara ifrågasatt och det är inte något som upptar henne dagligen.
Växtförädling
— Jag har full förståelse för om människor känner oro eller rädsla kring genetik och det faktum att vi studerar hur man kan flytta runt olika gener för att uppnå olika effekter. Att vissa känner oror för att äta genmanipulerade grödor eller för att plantor som är genförändrade skulle sprida sig utöver odlingarna är förståeligt. Varje människa har rätt att fatta sina egna beslut, men de måste vara baserade på faktisk kunskap. För mig handlar molekylär biologi om växtförädling, fast på genetisk nivå, säger hon.
Hållbar bekämpning av skadeinsekter
Alternativet till genmanipulation i syfte att stoppa skadeinsekter har hittills varit att använda kemiska bekämpningsmedel.
— Och det är inte heller något bra alternativ ur miljö- och hälsosynpunkt, säger hon.
Christie E. Williams är i Stockholm för att delta i utvärderingen av Mistraprogrammet PlantCom som stod inför en eventuell andra fas. Programmet har som mål att skapa en hållbar bekämpningsstrategi som bygger på kombinationen av nya odlingssystem, nytt sortmaterial med multigen resistens mot skadeinsekter och ökad bekämpningseffekt av naturliga fiender. På så vis känner hon släktskap med programmet som på sätt och vis har samma mål som hon har. Och hon är imponerad av vad forskarna hittills har kommit fram till.
Gör nytta
— Det är en utmärkt idé att låta utvärdera ett program när de kommit halvvägs. Oftast beviljas forskare anslag och lämnas sedan åt sitt eget öde. Genom utvärderingar mitt under pågående forskningsprogram kan forskarna få råd och stöd kring hur de kan gå vidare och vad som kanske inte är värt att fortsätta med. Och på så vis kan forskningsfinansiärer försäkra sig om att pengarna faktiskt gör nytta, säger hon.
